Hallå! Vi är äntligen tillbaka efter 3 månaders bloggvila, skönt. Tjossan växer och blir alltmer vuxen, löpet har hon ännu inte dragit igång med till fullo, men det kommer nog! Tänkte berätta lite om vad som har hänt..

Tisdagen den 30e augusti hände något jag önskar kunde bli ogjort. En vanlig kväll på brukshundklubben med många flitiga hundtränare och hundar, som började och var helt fantastisk för mig och Tjossan men som slutade det raka motsatta. På vägen till bilen med en mycket nöjd hund men framförallt en mycket stolt matte blev vi påflugna av en Tervueren. De som känner mig och Tjossan väl vet att vi har kämpat hårt med tillit bland hundar. Det var aldrig ett problem när hon var liten och relativt omedveten om världen omkring henne, hon slängde sig exempelvis på våra Aussies direkt när hon landade hos oss. Men när Tjossan successivt blev mer medveten om världen omkring henne, öppnade hon ögonen på ett helt annat sätt och började bli alltmer misstänksam och till sist hamnade hon i den s.k ”spökperioden”.

Under sommaren har jag jobbat stenhårt med hundmöten och enbart låtit henne umgåtts med hundar jag vet är stabila och som inte bryr sig så mycket om Tjossan. Detta har fungerat otroligt bra och kvällen på brukshundklubben var som ett kvitto på att metoden fungerat och att hon på sätt och vis förstod att hundar inte är något att bry sig om och att de inte bryr sig om henne. Det syntes på hela hennes utstrålning, att självförtroendet fanns där för hon kändes så mogen, stark och inte alls lika ”spökig” längre. Men givetvis skulle inte det hålla. Det var ju någon mening med händelsen. Tjossan blev naturligtvis livrädd och skrek skräckslaget, som tur var blev hon inte fysiskt skadad. Men jag förstod redan då att vi var tillbaka på ruta ett. Skulle jag orka det?

Så här 1 vecka och 2 dagar efter händelsen känner jag att Tjossan är annorlunda när vi är bland mycket rörelse. Svansen är inte på topp som den var förut, utan den åker ned lättare nu och jag känner även att hon är mer ”spökig” nu än innan. Dock har hon ännu inte löpt, så självklart kan det vara det som är på G. Men just nu känner jag mig så negativ och anser bara att hon är annorlunda på grund av det som hände och visst kan det bero på det, eftersom det enbart gått drygt 1 vecka.  
 

Vi har varit på klubben några gånger efter händelsen då det inte varit så fullt med rörelse och bara haft roligt. Vi har gjort det hon älskar, att springa och framförallt att springa på agilitybanan. Gud vad hon älskar det, farten och utmaningarna. Den där härliga attityden och glädjen i hennes ögon glimtar till under dessa stunder och det är underbart! Vi ska fortsätta kämpa och förhoppningsvis är vi på samma ruta som vi var på för nästan exakt 1 vecka och 2 dagar sen.

Jag bjuder på en video från idag när jag och pappa var och tränade på brukshundklubben, titta sikken glad tjej!

På återseende!