Jag kan ju börja med att säga att jag har världens finaste hund.♥

Men de senaste veckorna, eller åtminstone den senaste veckan har jag varit en mindre bra matte. Alla har såklart svackor i livet och givetvis i hundträningen likaså... (Haha, jag kan ju faktiskt kalla mig för hundtränare nu)

Ni vet förhoppningsvis med mig när man tränar och inte riktigt orkar vara sådär rolig och inte riktigt har samma lååånga stubin? Hoppas ni vet vad jag menar, för jag hoppas jag inte är ensam om det. I alla fall, så har jag känt mig nu ett tag. Jag har inte varit riktigt pepp på att ta itu med Tjossans osäkerhet mot vissa hundar. Hon är absolut inte elak på något vis, gör inte utfall eller sådana dumheter. Hon känner sig helt enkelt inte riktigt trygg i situationer med hunder efter, anser jag det som inträffade. Hon blev skrämd som valp en gång då hon inte riktigt hann reagera på att det var en ny hund/lukt i huset och sprang och skrek med svansen mellan benen. Efter det har jag jobbat stenhårt och fått henne riktigt självsäker bland hundar och rörelser i alla olika miljöer. Hon har känt sig trygg, så känslan finns ju där. Hon har varit stencool med svansen på topp och gått längst fram i kopplet med ordentliga, långa kliv.

Efter det som inträffade har jag varit så glad och positiv som jag kunnat i "tuffa" miljöer. Det gick framåt tyckte jag. Men nu, efter att min farfar gick bort för tio dagar sedan så känner jag mig verkligen på botten. Jag vill inte att sorgen och all depp ska gå ut över det jag tycker är så himla roligt - att träna Tjossan. Förtvivlan och ilska är det som bubblar upp när inget går som det ska såväl i hundträningen som i fotbollsträningen. Jag har dock aldrig blivit arg på TJ, men jag har inte varit så där "stojjig" och "tjo-hej-vad-det-går" -aktig när TJ inte riktigt gjort ett moment som hon skulle osv. Vilket jag varit tidigare för att hon ska tycka det här med träning är riktigt kul! Dock är hon fortfarande ung, såklart och kan inte vara 100% fokuserad hela tiden och inte att förglömma så är det ju en Kines!!! Men när jag inte varit fokuserad på träningen och gått inför det till 100% så märker givetvis Tjossan av det direkt och är själv inte speciellt fokuserad. Gud, att de ska bli så påverkade av oss människor, det är inte speciellt önskvärt för min del då situationen ser ut som den gör. Annars är det helt okej.    Eller inte heller önskvärt när jag med största sannolikhet kommer vara nervös inför utställning eller kanske till och med inför en lydnadstävling...Vem vet? 

   
Nybadad, tjusig TJ i sin fina rosett, aug-11.

I alla fall, det har varit en tuff tid den senaste veckan och jag har mest av allt velat ligga kvar i sängen och låta sorgen och "problemen" lösa sig själva. Men så går inte livet till så därför ska jag kämpa på med TJ! Oavsett om vi hamnar på ruta ett igen. Jag behöver dock liiiite peppningsord känner jag, men jag, eller vi - Tjossan och jag, ska klara detta och jag ska få henne att bli sådär självsäker igen!!

Kanske är det jag som stirrar mig blind på att hon blivit mindre självsäker på grund av hunden som flög på henne. Kanske har det inte enbart med det att göra. Kanske handlar det även om att hon är på väg att bli "en dam", en riktig dam - som löper. Jag vet själv hur våra Aussies varit när de gått igenom hormon-perioderna. Spöken kommer Tjossan säkert se till och från, framtill att hon är två år. Jag vet inte... Det jag dock vet är att jag hellre ser det "värsta" i denna situation, så att jag slipper bli besviken om jag istället tror att allt kommer "gå över". Jag tränar hellre stenhårt för att göra henne säker, trots "hormon-svängningar", än att låta situationen vara och sedan se om det går över eller ej. Förstår ni vad jag menar?   

  
Första spåret, aug-11.

Jag har så länge jag kan minnas varit en person som alltid ska vara bäst från början, oavsett om jag är nybörjare eller inte. När jag först skaffade TJ kan jag inte direkt påstå att jag var speciellt tålmodig, hon skulle ju kunna ligg på en gång?! Men under tidens gång insåg jag mer och mer att "näe, det går inte att vara bäst på en gång - träning ger färdighet" och det är det som gör att man blir bäst! Tjossan är nio månader och allt är inte alltid en dans på rosor, det har hundägandet bevisat för mig. Vi utbyter en mängd kunskap till varandra, Tjossan och jag och om några år kommer förhoppningsvis det mesta vara en dans på rosor och det är även då vi kommer att vara bäst.♥

När jag började inlägget trodde jag aldrig att det skulle bli så långt... Hoppas ni orkade läsa! Ni som läser min mammas blogg borde i alla fall orkat, när hon väl bloggar blir det lååååååånga inlägg.   Hihi, snart bär det iväg för fotbollsträning och imorgon är det äääntligen hundträningskväll på klubben! Super!

Ps. Ni som missat vad som hände med TJ, det jag skriver om, kan läsa det i inlägget här: Händelsen ds

Kramis

Malin & Tjossan

Jag har ju berättat ett antal gånger, om jag inte minns helt fel att jag tränat några lydnadsmoment med Tjossan. Efter träning på brukshundsklubben idag tänkte jag att det kanske var dags att visa det på film, så mamma filmade.  

Linförigheten (den bit Tjossan kan än så länge) blev även filmad, får se om den kommer upp senare... Ser ut som en säckpåse.. Hehe

Inkallning

Hopp

Vi hörs! Kraamis ♥

Igår och i torsdags har jag och pappa varit på brukshundklubben och tränat våra voffsingar. Jag har mest byggt upp Tjossans förtronede för platsen genom att ha haft det riktigt roligt. Jag har inte märkt av att hon tycker klubben är en obehaglig plats efter det som hände så det är positivt, men vi har tränat och lekt ändå för fullt så hon ÄLSKAR att vara där. 

Tjossan blir bättre och bättre i Agility för varje gång vi är där och tränar.. Hon har blivit mycket bättre på att lyssna på vad matte säger och är inte heller lika beroende av att titta på mig, utan hon ser målmedveten ut i blicken och tittar efter nästa hinder. Slalomet är ju såklart det hindret som tar längst tid att få till perfekt och Tjossan fuskar alltid vid näst sista pinnen och hoppar över den, men när hon väl tänker till så tar hon varje pinne. Farten har inte störst betydelse just nu utan vi tar det sakta men säkert, det märks dock att hon förstår hur hindret går till så hon rycker till ibland och går snabbt mellan vissa pinnar. Aja, det blir säkert bra! Dock är det som står högst upp i träningen är självsäkerheten bland rörelse, på tisdag är det träningsdag igen på brukshundklubben så vi får se hur det går då... 

Vi hörs! 
   

Hallå! Vi är äntligen tillbaka efter 3 månaders bloggvila, skönt. Tjossan växer och blir alltmer vuxen, löpet har hon ännu inte dragit igång med till fullo, men det kommer nog! Tänkte berätta lite om vad som har hänt..

Tisdagen den 30e augusti hände något jag önskar kunde bli ogjort. En vanlig kväll på brukshundklubben med många flitiga hundtränare och hundar, som började och var helt fantastisk för mig och Tjossan men som slutade det raka motsatta. På vägen till bilen med en mycket nöjd hund men framförallt en mycket stolt matte blev vi påflugna av en Tervueren. De som känner mig och Tjossan väl vet att vi har kämpat hårt med tillit bland hundar. Det var aldrig ett problem när hon var liten och relativt omedveten om världen omkring henne, hon slängde sig exempelvis på våra Aussies direkt när hon landade hos oss. Men när Tjossan successivt blev mer medveten om världen omkring henne, öppnade hon ögonen på ett helt annat sätt och började bli alltmer misstänksam och till sist hamnade hon i den s.k ”spökperioden”.

Under sommaren har jag jobbat stenhårt med hundmöten och enbart låtit henne umgåtts med hundar jag vet är stabila och som inte bryr sig så mycket om Tjossan. Detta har fungerat otroligt bra och kvällen på brukshundklubben var som ett kvitto på att metoden fungerat och att hon på sätt och vis förstod att hundar inte är något att bry sig om och att de inte bryr sig om henne. Det syntes på hela hennes utstrålning, att självförtroendet fanns där för hon kändes så mogen, stark och inte alls lika ”spökig” längre. Men givetvis skulle inte det hålla. Det var ju någon mening med händelsen. Tjossan blev naturligtvis livrädd och skrek skräckslaget, som tur var blev hon inte fysiskt skadad. Men jag förstod redan då att vi var tillbaka på ruta ett. Skulle jag orka det?

Så här 1 vecka och 2 dagar efter händelsen känner jag att Tjossan är annorlunda när vi är bland mycket rörelse. Svansen är inte på topp som den var förut, utan den åker ned lättare nu och jag känner även att hon är mer ”spökig” nu än innan. Dock har hon ännu inte löpt, så självklart kan det vara det som är på G. Men just nu känner jag mig så negativ och anser bara att hon är annorlunda på grund av det som hände och visst kan det bero på det, eftersom det enbart gått drygt 1 vecka.  
 

Vi har varit på klubben några gånger efter händelsen då det inte varit så fullt med rörelse och bara haft roligt. Vi har gjort det hon älskar, att springa och framförallt att springa på agilitybanan. Gud vad hon älskar det, farten och utmaningarna. Den där härliga attityden och glädjen i hennes ögon glimtar till under dessa stunder och det är underbart! Vi ska fortsätta kämpa och förhoppningsvis är vi på samma ruta som vi var på för nästan exakt 1 vecka och 2 dagar sen.

Jag bjuder på en video från idag när jag och pappa var och tränade på brukshundklubben, titta sikken glad tjej!

På återseende!