Jag kan ju börja med att säga att jag har världens finaste hund.♥

Men de senaste veckorna, eller åtminstone den senaste veckan har jag varit en mindre bra matte. Alla har såklart svackor i livet och givetvis i hundträningen likaså... (Haha, jag kan ju faktiskt kalla mig för hundtränare nu)

Ni vet förhoppningsvis med mig när man tränar och inte riktigt orkar vara sådär rolig och inte riktigt har samma lååånga stubin? Hoppas ni vet vad jag menar, för jag hoppas jag inte är ensam om det. I alla fall, så har jag känt mig nu ett tag. Jag har inte varit riktigt pepp på att ta itu med Tjossans osäkerhet mot vissa hundar. Hon är absolut inte elak på något vis, gör inte utfall eller sådana dumheter. Hon känner sig helt enkelt inte riktigt trygg i situationer med hunder efter, anser jag det som inträffade. Hon blev skrämd som valp en gång då hon inte riktigt hann reagera på att det var en ny hund/lukt i huset och sprang och skrek med svansen mellan benen. Efter det har jag jobbat stenhårt och fått henne riktigt självsäker bland hundar och rörelser i alla olika miljöer. Hon har känt sig trygg, så känslan finns ju där. Hon har varit stencool med svansen på topp och gått längst fram i kopplet med ordentliga, långa kliv.

Efter det som inträffade har jag varit så glad och positiv som jag kunnat i "tuffa" miljöer. Det gick framåt tyckte jag. Men nu, efter att min farfar gick bort för tio dagar sedan så känner jag mig verkligen på botten. Jag vill inte att sorgen och all depp ska gå ut över det jag tycker är så himla roligt - att träna Tjossan. Förtvivlan och ilska är det som bubblar upp när inget går som det ska såväl i hundträningen som i fotbollsträningen. Jag har dock aldrig blivit arg på TJ, men jag har inte varit så där "stojjig" och "tjo-hej-vad-det-går" -aktig när TJ inte riktigt gjort ett moment som hon skulle osv. Vilket jag varit tidigare för att hon ska tycka det här med träning är riktigt kul! Dock är hon fortfarande ung, såklart och kan inte vara 100% fokuserad hela tiden och inte att förglömma så är det ju en Kines!!! Men när jag inte varit fokuserad på träningen och gått inför det till 100% så märker givetvis Tjossan av det direkt och är själv inte speciellt fokuserad. Gud, att de ska bli så påverkade av oss människor, det är inte speciellt önskvärt för min del då situationen ser ut som den gör. Annars är det helt okej.    Eller inte heller önskvärt när jag med största sannolikhet kommer vara nervös inför utställning eller kanske till och med inför en lydnadstävling...Vem vet? 

   
Nybadad, tjusig TJ i sin fina rosett, aug-11.

I alla fall, det har varit en tuff tid den senaste veckan och jag har mest av allt velat ligga kvar i sängen och låta sorgen och "problemen" lösa sig själva. Men så går inte livet till så därför ska jag kämpa på med TJ! Oavsett om vi hamnar på ruta ett igen. Jag behöver dock liiiite peppningsord känner jag, men jag, eller vi - Tjossan och jag, ska klara detta och jag ska få henne att bli sådär självsäker igen!!

Kanske är det jag som stirrar mig blind på att hon blivit mindre självsäker på grund av hunden som flög på henne. Kanske har det inte enbart med det att göra. Kanske handlar det även om att hon är på väg att bli "en dam", en riktig dam - som löper. Jag vet själv hur våra Aussies varit när de gått igenom hormon-perioderna. Spöken kommer Tjossan säkert se till och från, framtill att hon är två år. Jag vet inte... Det jag dock vet är att jag hellre ser det "värsta" i denna situation, så att jag slipper bli besviken om jag istället tror att allt kommer "gå över". Jag tränar hellre stenhårt för att göra henne säker, trots "hormon-svängningar", än att låta situationen vara och sedan se om det går över eller ej. Förstår ni vad jag menar?   

  
Första spåret, aug-11.

Jag har så länge jag kan minnas varit en person som alltid ska vara bäst från början, oavsett om jag är nybörjare eller inte. När jag först skaffade TJ kan jag inte direkt påstå att jag var speciellt tålmodig, hon skulle ju kunna ligg på en gång?! Men under tidens gång insåg jag mer och mer att "näe, det går inte att vara bäst på en gång - träning ger färdighet" och det är det som gör att man blir bäst! Tjossan är nio månader och allt är inte alltid en dans på rosor, det har hundägandet bevisat för mig. Vi utbyter en mängd kunskap till varandra, Tjossan och jag och om några år kommer förhoppningsvis det mesta vara en dans på rosor och det är även då vi kommer att vara bäst.♥

När jag började inlägget trodde jag aldrig att det skulle bli så långt... Hoppas ni orkade läsa! Ni som läser min mammas blogg borde i alla fall orkat, när hon väl bloggar blir det lååååååånga inlägg.   Hihi, snart bär det iväg för fotbollsträning och imorgon är det äääntligen hundträningskväll på klubben! Super!

Ps. Ni som missat vad som hände med TJ, det jag skriver om, kan läsa det i inlägget här: Händelsen ds

Kramis

Malin & Tjossan

 

Leena, Peder & Kicken

26 september 2011 17:17

Livet är upp och ner Malin. Jag vet att du är jätte duktig och bra matte till Tjossan. Man måste få ha perioder som känns mindre kul hur ska vi annars kunna känna riktig glädje och lycka!!! Ni kommer att fixa alla motgångar galant du och Tjossan. Precis som du skriver hon är en ung dam under utveckling och det kan ta form åt alla håll o kanter ett tag.
Ni blir till slut ett kanon Team det är jag säker på!!! Kramar till dig <3

Malin & Tjossan

27 september 2011 15:54

Tack så jättemycket för de väldigt snälla orden! Kommer aldrig sluta säga det men...Du är bra klok du! :-)

Pussa på Kicken från mig, men ja, inte på Peder ;-)... ge honom en kram istället från mig :-D

 

Bella, madde & kion

26 september 2011 18:13

Jag vet precis hur du menar! Har själv kännt mig som en otroligt dålig matte till madde nu de 2 första veckorna vid skolstarten. Ibland händer det mkt saker och ting, så enkelt är det! Men vi är duktiga mattar både du och jag ;)ni kommer bli jätte duktiga du och din puff :) kram

http://vovvarnaslya.bloggplatsen.se

 

Tone

26 september 2011 19:43

Hon blir ett år den 5 oktober, det har gått så galet fort! Det vore jätte kul att åka på ringträning tillsammans. Vore kul att ställa ut Elsa för att få henne bedömd, men vågar inte riktigt anmäla oss eftersom vi inte kan någonting om det och hon är som en spratteldocka och tror att man busar med henne såfort man tar i henne om hon inte är trött haha. Måste verkligen öva öva öva. Svårt när man inte vet hur man ska göra :P

Det var här jag hittade ringträningen, fattar inte riktigt men det verkade som att det var varannan onsdag. Jag tycker absolut att vi planerar in en dag och gå! :)
http://www.gerardoshea.com/

Gud vad tråkigt med din farfar! :(
Kom bara ihåg att det är helt okej att ha svackor inte prestera på topp hela tiden. Jag är likadan och behöver ständigt påminna mig om detta ;P Det gör inget om det inte blir bäst på en gång :)

KRAMAR

http://foodloveandphotography.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://rosegoldstrike.devote.se Besök oss gärna där!♥ ...

Hallå! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev blogg, pinsamt... Men, nu är det ett nytt år som för med sig ny tid att spendera till bloggen - hoppas jag.. Tjossan fyllde ett år dem nionde december och jag tänkte sammanfatta hennes första år. Förber...

Bloggplatsen har tydligen förstorat bloggarna så nu hänger inte min header med alls i svängarna.. Hmm.. måste göra en ny, vad roligt... Haha   Tjossan har fått en present och inte av sin matte! Den väldigt fina presenten har hon fått av Kickens m...

Åååh, suget efter att ställa ut Tjossan växer mer och mer ju oftare jag tittar på hennes tjusiga mamma, pappa och syskon. Jag vill komma igång ordentligt med utställningsträningen, det har inte varit det största fokuset sen ett tag tillbaka. Efter på...

Ja, rubriken säger det mesta. Tjossan blev tio månader idag, tio månader. Tvåsiffrigt. Oj, vad gammalt det känns, eller, gammalt. Nej, inte gammalt, men, vad länge jag har haft henne. Jag har inte tänkt att göra någon slags redogörelse för hur hon är...