Hallå! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev blogg, pinsamt... Men, nu är det ett nytt år som för med sig ny tid att spendera till bloggen - hoppas jag.. Tjossan fyllde ett år dem nionde december och jag tänkte sammanfatta hennes första år. Förbered er för ett lååååååångt inlägg... 

December 2010 - Januari 2011 - Februari 2011 - Mars 2011

Tjossan 1 dag gammal. Mörk brud eller hur?

Tjossan ca. 2 veckor gammal, fortfarande mörk. 

Här är lilla snorpan ca. 3 veckor gammal och har precis blivit rakad.   

Första besöket hos snyggingen, lite dryg 4 veckor gammal.

Och så blev hon 6 veckor! Snart dags för hämtning... Öronen tejpades även för att få de fina satellitöronen tillslut. Hennes päls som valp, ja det var bland det mysigaste jag tagit på. Som är ta på sockervadd fast utan det där klibbiga, utan endast mjukt och luftigt. Himmelslikt!

Här nedan är hon 8 veckor och möter de stora voffarna första gången. 

Och så kom dagen. Den fjärde februari tjugohundraelva. En fredag. Valparna hade hunnit bli 8 veckor och 1 dag. Och jag skulle bli hundägare. En lustig känsla i magen hade jag hela bilresan hem. En känsla jag aldrig känt förut. I skolan hade vår lärare precis talat om olika köp som man gör och ett av dem var "sällanköp". Köp man inte gör varje dag, varje vecka eller varje månad. Det kan vara allt från hus, bil och till mitt fall en hund. Ett liv. Jag minns att han berätta om sig själv, när han köpt en villa. Han hade stannat upp och tänkt "vad har jag gjort? Är detta rätt? Kommer jag klara av att bo så här?". Han berättade att alla behöver en bekräftelse då, av folk man känner tillit till. - Har jag gjort rätt? Jag hade absolut inte ångrat mig, men skulle jag klara av att ta ett sådant stort ansvar? Jag behövde bekräftelse. Så jag frågade mina föräldrar, min syster och min pojkvän (alla skulle med och hämta hem tjejen) om de trodde att jag skulle klara av det, en hund. Samtliga svarade givetvis och pratade med mig länge vilket lugnade ner min mage. Min tanke var då "vilken häftig utmaning detta blir!" och efter det har allt känns så himla rätt. Jag ångrar mig inte en sekund att jag valde att ta hem min alldeles egna hund och inte vilken hund som helst, utan Tjossan. 

Som en åttaveckors valp överrumplade Tjossan mig med sin framåtanda, nyfikenhet och orädsla. När vi "landat" hemma hos oss kastade hon sig runt i rummet och busade. Vi hade bestämt sedan innan att hon skulle få bli hemmastadd innan något "nytt ansikte" skulle komma hem till oss. Men, eftersom hon var så pass orädd (hon var inte osäker en sekund!!!) så fick Kickens matte och husse komma över, minns dock inte när det var. Kanske du gör Leena?  
 

Har följer en liten text som jag skrev några dagar efter hennes hemkomst, länk till inlägget:

"Hon börjar förstå att hennes namn är Tjossan, så när jag ropar Tjossan rycker hon till och vänder sig om -stannar till lite- sen är det full rulle in och då blir det mycket lek och godis.   

Hon börjar även förstå att hon ska sitta innan maten levereras."

Kommer så väl ihåg när hon ibland "ryckte" till sådär kvickt och vände sig om när jag ropade Tjossan. Väldigt lättlärd tjej. Öronen höll sig uppe mellan 1-2 dygn. Hon väge även 1,8 kilo när hon kom hem till oss. Veckorna flöt på och hon överraskade mig en kväll med att kunna ligg - 11 veckor gammal. Öronen står lite som de vill på stumpan. 

 '

Här följer tre typiska Tjossan saker, 11 veckor gammal och hon hatade att vara ute och behöva kissa i 22 minusgrader. Förståeligt.

Som en trettonveckorsvalp var Tjossan 22 cm och vägde 2,7 kg. Och när hon var cirka 14 veckor hade hennes öron stått i två veckor och tre dagar!! 

April 2011 - December 2011

När Tjossan var fyra månader började hon tappa sina tänder!   

SNYGG!

Den 5:e april var jag tvungen att tejpa öronen igen efter att de stått i över en månad! Hon hade som en fyra månadersvalp även börjat med detta, citerat ur detta inlägg:

"♥ Börjat skälla på riktigt
Hon verkar ha fattat innebörden med att skälla. Hon skäller främst när hon ser något som hon anser är skumt, eller när hon blir ledsen när jag ska lämna henne för att åka till skolan. Här för några dagar sedan skällde hon ut en kudde i soffan hemma hos min pojkvän, och det tog ett tag för oss att förstå vad det var hon skällde på... Usch vad läskigt det var med en kudde.   Äh det löste hon tillslut när jag gick fram och pratade med kudden, haha.

♥ Lärt sig hoppa upp i sängen 
Åååh vilken sovplats!! Helst under täcket, tätt intill matte. Jag vaknar numera aldrig utan min valp i sängen. Somna kan jag däremot göra och hon ligger i sin korg, men så småningom hoppar hon upp. Jag orkar inte bråka om det här, för hon är ju så envis och jag ger mig när jag är trött.. Jag får stå för konsekvenserna. (tänk bara när hon löper, då får jag ha stängsel runt sängen  ) Men, jag ljuger om jag säger att jag inte tycker det är mysigt... Hihi

♥ Lärt sig stå fint
Vilken stjärna! I mitt förra inlägg tror jag att jag skrev om när jag påbörjade "stå-träningen" på riktigt och hon förstod detta direkt. Hon är så himla skön, står där fint med en underbar attityd. Då känns det verkligen som hon var född stjärna! Det här kommer löna sig i utställningsdebuten som sker.......inom kort.. OJ spännande va?   

♥  Börjat ställa sig vid dörren alltmer när hon vill ut
Jag kan inte påstå att hon är rumsen, men hon ställer sig vid halldörren och när jag släpper ut henne så springer hon oftast och kissar/bajsar men hon kan även springa omkring och bara leka (med matte tror hon)."

När Tjossan skulle fylla 6 månader hade hon kommit in i en "spök-period". Plastpåsar som låg på golvet var läskiga, en leksak med stirrande ögon var obehaglig och skällde på kuddar. 

5 månader i full fart med Tosca.

Som 5 månadersvalp kom även debuten i utställningsringen, inoff. med följande kritik: "Rejäl tik. 5 månader. Behöver lite träning. Bra huvud, bra hals och front. Bra benstomme. Bra skuldra. Bra bröstkorg. Väl lång i kroppen. Bra bakbensvinklar. Rör och visar sig mycket bra." Plac 3 med HP. 

Av diverse olika anledningar har vi inte gått på någon mer utställning. Men förmodligen blir det en i februari.. Spännande va?   Måste bli lite "varm i kläderna"... 

Efter en fantastisk sommar och med en hund som utvecklade stor potential till att bli en grym agility/lydnadsstjärna fick vi ett bakslag. Något som förändrade mina mål om 2011 då jag hade tänkt att fler utställningar skulle "förbrukas". Men, nej. Något inträffade som kom att förändra Tjossan, vilket fortfarande håller i sig i vissa lägen men som bliviti SÅ HIMLA MYCKET BÄTTRE. Läs om händelsen nedan, ur detta inlägg. 

"Tisdagen den 30e augusti hände något jag önskar kunde bli ogjort. En vanlig kväll på brukshundklubben med många flitiga hundtränare och hundar, som började och var helt fantastisk för mig och Tjossan men som slutade det raka motsatta. På vägen till bilen med en mycket nöjd hund men framförallt en mycket stolt matte blev vi påflugna av en Tervueren. De som känner mig och Tjossan väl vet att vi har kämpat hårt med tillit bland hundar. Det var aldrig ett problem när hon var liten och relativt omedveten om världen omkring henne, hon slängde sig exempelvis på våra Aussies direkt när hon landade hos oss. Men när Tjossan successivt blev mer medveten om världen omkring henne, öppnade hon ögonen på ett helt annat sätt och började bli alltmer misstänksam och till sist hamnade hon i den s.k ”spökperioden”."

Jag blev ledsen när jag upptäckte att allt mitt jobb med att få Tjossan så självsäker som möjligt i situationer där mycket rörelse och hund förekom kändes förgäves. Hon var fortfarande relativt "instabil" eftersom hon var mitt i spök-perioden. Hon hade blivit mer livsmedveten, allt var inte kulkulkulkulkuuuul som det var när hon var valp, hon tyckte vissa saker var läskiga och andra inte, vilket inte förekom som valp. 

Tjossan fyllde 10 månader och en dag senare började hon äntligen löpa vilketresulterade i en liten skendräktighet 2 månader senare. 

Vi tränade på... Och ännu och otrevlig sak inträffade. Denna var dock ännu värre. Den 14:e oktober, en helt vanlig fredag då jag slutar fyra och blir upphämtad av pappa tar han emot ett samtal, från mamma. Märkte direkt på hans röst att något hade hänt men hade ingen tanke på vad det var. Sedan sa han "ah, men hon kommer tillbaka". Vänta, vänta, vänta tänkte jag!! TJOSSAN?! Är det Tjossan? Frågade jag. Pappa nickade på huvudet och sa att hon sprungit bort. Min första tanke var, "ja, men det kan ju vara ganska lugnt. Vi hitter henne." Men när pappa la på förstod jag allvaret och tårarna kom. Mamma hade varit på den vanliga promenaden, relativt långt bort från hemmet, med hundarna då en häst dykt upp bakifrån. Med en enda tanke att fånga in hundarna som rusade mot hästen, så att inte den skenat och tjejen ramlat av vände hon ryggen och fick in aussiesarna. Men inte Tjossan. Hon har dragit, åt andra hållet och ingen såg åt vilket. Hon hade kunnat dragit åt vilket håll som helst och det kunde ha varit i stora skogar som hon inte alls kände till. När vi hämtat upp Bella skulle vi åka till platsen där hon sprang bort. Vi var mitt ute på ett gärde med  högt gräs som både Tosca och Gnizta försvunnit i och runt oss var det skog. Jag fick panik. Den åt upp mig inifrån. Jag kunde inget göra. Ropade hennes namn tills min röst sprack. Jag tappade hoppat. Och grät. Alla känslor bubblade i min mage och det kändes som jag hade kunnat kräkas när som helst. På det hektarstora gärdet, med flera kilometer djupa skogar. Vart skulle jag börja leta? Jag stod still och lät paniken äta upp mig och sjönk ner i gräset. Då plötsligt hörde jag pappa, någon hade sett Tjossan och jag trodde att hon var tillfångatagen! LYCKA! Det var Erkki, en valpköpare till mamma som hade sett någon som liknade Tjossan springa i hundranittio på stora vägen. En 70/80-väg. Panik igen. Inte påkörd, inte påkörd, inte påkörd. Tjossan hade setts i Svanå, som var ungefär ja, minst 5 km från platsen. Hur sjutton hade hon kommit så långt? Väl i Svanå åkte jag, Bella och pappa runt och frågade folk om de sett en hund. Ingen hade gjort det. Mamma åkte och letade på annat håll med Pia, en annan valpköpare som hjälpte till att leta utan resultat. Vi träffade på Erkki som hade sett henne som sedan förklarat vart, han letade även på eget håll med sin eftersökshund Buddy. Vi letade överallt utan resultat. Klockan tickade på och det hade hunnit bli lite mörkt. Tänk om vi inte hittar henne innan mörkret faller. Hon kommer inte klara sig. Vart är hon?! Den där ovetandes känslan var så olustig. Att inte veta var sin högt älskade kamrat var tog kål på mig. Jag tänkte hur hon själv kände sig, rädd, ensam och i en stor värld. Hur mådde Tjossan? Hade hon skadat sig? Panik. Hela tiden var kroppen fylld av panik. Jag bad till någon jag inte har en aning om vem han är att vi skulle hitta henne. Skulle hon inte ens få bli ett år? Vad skulle jag göra imorgon? Allt hemma påminde mig om henne. Hon hade precis börjat löpa så det hade droppat en skvätt blod i sängen efter henne... Hur skulle det få kännas att se den äckliga, men ändå fina märket som hon lämnat efter sig endast några timmar tidigare...? 

Vi hade kontaktat några kompisar som bor i Svanå att hålla ögonen öppna efter lilla Tjossan. De hjälpte även till att leta. Medan jag, Bella och pappa letade på vårt håll fick vi ett samtal av mamma. en skogshuggare hade sett en kvinna stanna längs vägen med varningsblinkers och sprungit in i skogen och varit borta i ungefär tio minuter. Hade hon kört på Tjossan? Mamma och Pia gick in och letade i skogsnåret efter Tjossan då även Erkki med Buddy berättade att Buddy markerat att det hade varit något där. Jag tog inte ut lyckan i förväg. Hon hade kunnat varit där, MEN hon var inte där nu. Jag tappade hoppet igen. Vi åkte så långt att det kändes lönlöst. Tjossan kunde varit varsomhelst. Vi fick ett samtal igen. Ena kompisen som bodde i Svanå och som hjälpte oss att leta sa att han hade sett Tjossan, NU, inte tidigare utan att han såg henne och det var ungefär där hon hade blivit skrämd. Vi gasade på till platsen och jag fick se henne. Jag kastade ut mig från bilen i farten och sprang mot henne, märkte att hon blev osäker och satte mig på huk och lockade på henne. Jag vill inte skrämma henne då det var bilar överallt. Tänk om hon skulle kasta sig ut i vägen och en bil, som inte fattat att man kanske ska stanna när det står bilar med varningsblinkers längs vägen, kört på henne. Hon var fortfarande osäker, sänkte öronen något men kom inte fram. Jag skuttade bakåt som att jag lekte och hon kastade sig i famnen på mig. VI HADE HITTAT HENNE OCH HON HADE LETAT SIG TILLBAKA TILL PLATSEN DÄR HON BLIVIT SKRÄMD!  LYCKA LYCKA LYCKA! Med toffsen kvar i luggen och med kvistar i pälsen var hon hemma, i min famn. Som en hemsk film med ett lyckligt slut. Jag minns hennes blick också när jag stoppade in henne i bilen. Hon hoppade upp på fönstret och förstod inte alls vad det var för en uppståndelse med alla människor och bilar, vad har hänt? Såg hon ut att tänka. Utan skador var hon hemma. Äntligen. Alla känslor lossnade och de flesta brast ut i skratt och gråt. Känns fortfarande inte som jag tackat de som hjälpte oss nog. Så tack, för att ni hjälpte mig att få hem min Tjossan. TACK det är oförglömligt. 

Nu har jag snart förkortat ett helt år till ett inlägg. Massor jag missat säkert, men detta är en liten översikt. November och december var lugna månader. Spök-perioden var så gott som över och hon började bli sig själv igen. Under löpet och den lilla skendräktigheten var hon på sin vakt lite mer men har bättrat sig på många bitar sen hundattacken. Det har varit ett händelserikt första år för gumsan. Känns som minst tre år, med tanke på allt som hänt. Andra året ska bli härligt och har som mål att starta lk1. Alla moment finns på plats förutom apporteringen och givetvis behövs finslipning, men vi är på väg. Utställningen ska även tas tag i ordentligt och som jag tidigare nämnde är det förmodligen en inplanerad väldigt snart. TACK HELENA för denna fantastiska lilla krabat. Hon är allt jag önskat och mycket mer. Min älskade lilla kines, min trofé, min pärla, min diamant. Hon är min min MIN. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://rosegoldstrike.devote.se Besök oss gärna där!♥ ...

Bloggplatsen har tydligen förstorat bloggarna så nu hänger inte min header med alls i svängarna.. Hmm.. måste göra en ny, vad roligt... Haha   Tjossan har fått en present och inte av sin matte! Den väldigt fina presenten har hon fått av Kickens m...

Åååh, suget efter att ställa ut Tjossan växer mer och mer ju oftare jag tittar på hennes tjusiga mamma, pappa och syskon. Jag vill komma igång ordentligt med utställningsträningen, det har inte varit det största fokuset sen ett tag tillbaka. Efter på...

Ja, rubriken säger det mesta. Tjossan blev tio månader idag, tio månader. Tvåsiffrigt. Oj, vad gammalt det känns, eller, gammalt. Nej, inte gammalt, men, vad länge jag har haft henne. Jag har inte tänkt att göra någon slags redogörelse för hur hon är...

 Jag kan ju börja med att säga att jag har världens finaste hund.♥   Men de senaste veckorna, eller åtminstone den senaste veckan har jag varit en mindre bra matte. Alla har såklart svackor i livet och givetvis i hundträningen likaså... (H...